låt det vara sista gången

121002

vi står bredvid lillys säng.
hon är trött och avtrubbad av medicinen.
hon är irriterad över nålen som sitter på handryggen på vänster hand.

vi skojar lite om att vi ser ut som snögubbar eller rymdgubbar i våra vita skyddsoveraller och mössor.
lilly tycker inte att det är roligt.
inte vi heller.
men vi försöker få tyst på rädslan.

hela rummet andas allvar.
sterilt.
tyst.

hon vet vad som väntar.
hon sitter tyst i sängen.

narkosdoktorn kommer in.
han tar upp pappren som ligger vid fotändan av lillys säng.
vid fotändan ligger också brickan med medicinen.
gömd under en grön duk.

narkosdoktorn undrar om lilly sövts någon gång tidigare.

frågan får rummet att gunga till.

vi har tappat räkningen.
vi svarar att hon har sövts många många gånger.
och att det här är förhoppningsvis den sista.

doktorn slänger ett snabbt öga på oss.
och på lilly.
inget hjärtfel? undrar han.
jo.
det gungar igen.
det känns som om det går hål i mitt huvud och som något varmt rinner ut efter ryggen.
hon är opererad i hjärtat.
två gånger.

men det är bra nu? frågar han.
jag säjer att det är bra.
att det läcker lite. men att det är bra.
för det får inte vara annat.

sköterskan kopplar på ett par slangar på nålen i lillys hand.
det blir som en lång pinne som pekar rakt ut.
den vita medicinen är på väg genom slangen.
lilly somnar och vi måste lämna rummet.
lämna lilly.
viskar att mamma och pappa älskar henne.

vi tar hand om henne.
så säjer de alltid.
vi tar hand om henne.

vi går ut i slussen och tar av oss overallerna.
mössorna.
skoskydden.
vi hittar själva till väntrummet.
väntrummet som andas avig vardag.
jag vet inte hur många gånger vi suttit där.

doktorn kommer in och berättar att allt gått fint, att lilly ligger på uppvak.
vi får sitta bredvid hennes säng.
men inte väcka henne.
sängens huvudända är tippad nedåt.
giftet hon fått i ryggmärgen går en sista rond.
cirkulerar i hjärnan för att motverka elaka celler att gömma sej.
hindra dem att få fäste och bli ännu elakare.

vi tittar på skärmen på väggen ovanför lillys säng.
puls och syresättning. blipp-ljud.
syrgasen väser mot hennes ansikte.

visarna på väggklockan rör sej sakta.

ena stunden känns två och ett halvt år som en sekund.
i nästa stund känns en sekund som en evighet.