den gråa vardagen är vacker. och inte ett dugg självklar.

jag ser ut på den stora nästan öde parkeringsplatsen.
genom vindrutan på bilen.
genom regnet som strilar oavbrutet.

det är fult.
runt om parkeringsplatsen har man placerat ut stora fula byggnader.
hängt upp stora fula skyltar.
den gråa himlen gör ingenting vackrare.

vi sitter i bilen.
vi har parkerat under ett av de få träd som någon för längesedan låtit plantera.

som alltid när vi varit på sjukhuset vill lilly äta hamburgare.
eller egentligen är det stripsen hon vill åt.
salt. fett. kolhydrater.

vi äter också.
vi är hungriga.
jag tittar på klockan och ser att tiden passerat lunch för flera timmar sedan.

jag vet inte hur många gånger vi suttit i bilen på den fula parkeringsplatsen och ätit snabbmat.
dagens mål.
för oss.
om man frågar lilly är det målet med själva sjukhusbesöket.

trädet bredvid oss låter några löv falla till marken.
kanske med hjälp av regnet.
ett gulbrunt löv lägger sej på vindrutan.
klibbar fast.

trädets knoppar höll på att slå ut.
då. 
den första tiden vi stannade till på parkeringsplatsen.
på väg hem från sjukhuset.
fast det minns jag inte.

jag såg inga tecken på att allt snart skulle bli återfött.
att livet skulle återvända till jorden.
att den blomstertid skulle komma.
med lust och fägring stor.
jag såg ingenting av det.

de enda tecken jag såg var den nedbrytande kraft som giftet hade.
giftet som var så starkt och inte kunde skilja goda celler från de onda.
giftet tecknade mörka ringar under våra ögon.
det holkade ur blicken.
det gjorde lillys kinder blekare än blekast.
det tog alla strån på hennes huvud.
förutom flätan jag klippte av och gömde.

vi var inte livrädda.
vi var dödsrädda. 
på riktigt dödsrädda.

vilsna och förlamade parkerade vi bilen där en liten stund för att äta.
allt var overkligt.
och vi satt som i en bubbla och tittade ut på verkligheten.
och den gråa trista vardagen.
den gråa trista självklara vardagen.
som visade sej vara allt annat än självklar. 

vi går aldrig in i restaurangen.
vi sitter alltid kvar i bilen.
av gammal vana.
för alla otaliga gånger som lilly varit så låg i sina värden att vi inte vågat låta henne vara bland en massa människor.

lilly är på dåligt humör idag.
hon mår illa efter fastande, lull-lull-medicin och narkos.
och det mesta av stripsen häller hon ut på det smutsiga bilgolvet.

hon gnyr en stund.
men på väg hem efter den krokiga lilla vägen börjar hon sjunga.
hon sjunger om emil och mors lilla olle.
och natten som går tunga fjät.

den sista cellgiftsbehandlingen under sövning är avklarad.
den allra sista.
äntligen.
nu återstår bara giftet i tabletter i några veckor till.

lövet lossnar från vindrutan.
det vinkar snabbt åt oss och virvlar iväg.

jag hinner tänka att allt är förgängligt.