Tillbaka

Jag svänger av gångvägen, och fortsätter längs med sjön en liten bit.
Solen glittrar i vattnet, men vårkvällens luft är sval.
Fågelkvitter från välordnade trädgårdar.
Jag promenerar med lätta, raska steg.

Plötsligt avbryts jag.
Ljudet får mej snabbt att förflyttas från den soliga vårkvällen till en sensommar kväll.
En klump växer i magen.
Varje gång jag hör ljudet från en helikopter, återvänder jag till samma plats.
Samma känsla. Klumpen växer och gastkramar mitt bröst.

Lilly är nio månader.
Hon har precis kommit till intensiven.
Barn IVA.
Den tysta avdelningen.
Hennes hjärtoperation har gått bra.

Vi längtar efter henne.
Vi vill inget annat än att vara hos henne.
Sitta vid hennes säng.
Se henne.
Bara vara där.

En helikopter landar på plattan utanför sjukhuset.
Vi får inte stanna hos Lilly, för ett svårt sjukt barn är på väg till samma rum som Lilly ligger i.

En liten liten patient.
Ett litet litet barn.

Jag ryser i hela kroppen.
Ljudet från helikoptern försvinner bort.

Jag hör inte längre något fågelkvitter.
Och solen börjar gå ner bakom trädtopparna.

Jag tänker ofta på det lilla lilla barnet som delade rum med Lilly där på intensivvårdsavdelningen under några dygn.
Jag vet inte om den lilla bebisen klarade sej.
Jag återvänder alltid.
Och jag tänker alltid att livet är skört.

Jag ser på Lillys ärr som blir allt blekare.
Jag undrar om den lilla bebisen hann få några ärr.
Och om mamman och pappan kan glädjas över att ärren bleknat.
Eller om de sörjer ärr som aldrig blev.

Bacillskräck

Tanken var att Lilly skulle varit med på uteleken på förskolan idag.
Eftersom vi inte vet om fler dagiskompisar går runt och bär på vattkoppssmitta, skulle vi ta det säkra för det osäkra.

I går kväll blev jag lite orolig för att det kanske inte var så säkert i alla fall.
Barnen ger så gärna kramar och klappar på Lilly.
Kanske smittar det då, fastän vi är utomhus.

Vi stannade hemma.
Och det var nog rätt beslut oavsett.
Tolv av dagisbarnen var hemma, sjuka i feber och hosta.
Vi slipper gärna sånt också.

Hemsjukvården var här i morse och tog nya blodprover på Lilly.
Hon är fortfarande väldigt låg i sina värden.
Men doktorn höjde ändå hennes cellgifter lite.
Lite yttepytte.

Imorgon blir det ingen förskola heller.
Vi får roa oss ändå.

Våffeldagsrebeller

Vi åkte till stugan igår.
Slog igång vattnet.
Och frystoan.
Sedan våfflade vi in våren.

Vi våfflade och våfflade.
Och åt och åt.

Och solen värmde där vi satt.
I slänten bland grästuvor och mossa.
Torr ljung och bruna tallbarr.
Torrt gräs och nedfallna löv.
Och mitt i allt det bruna torra stack krokusar och snödroppar upp.

Idag har vi inte varit sugna på våfflor.
Istället invigde vi glass säsongen.

Det gick bra det också.

Lek i parken och gnag i magen

Jag gick till lekparken med Lilly på förmiddagen.
Sol och sandiga rutchkanor.
Klätterställningar och gungor.
Kill-i-magen och skratt.

Vi gick och hämtade Frank och Ingrid från skolan.
Jag kan inte komma ihåg om Lilly någonsin gått så mycket som hon har gjort idag.

På eftermiddagen fortsatte uteleken.
På studsmatta och gräva grus.

En trött och rödkindad Lilly somnade gott ikväll.

Imorgon skall Lilly äta frukost på förskolan.
Det ser hon verkligen fram emot.
Det blir en lite längre och lite annorlunda dag för henne.

Och vi skall gå på studiebesök på en särskola.
Och efter det ett besök på habiliteringen för att upprätta vårdplan för Lilly.

Det där med skolval är ett gnag i magen.
Ena stunden tror vi att vi har bestämt oss.
För att en stund senare tycka något annat.

Och sen tänka om igen.

Lite annat idag

Dagarna som sett likadana ut de senaste veckorna, blev plötsligt överraskade av en ny sorts måndag.
Lilly kunde vara på förskolan en stund, Ingrid och Frank kunde vara där de skulle vara.

Och i brevlådan damp det ner en bröllopsinbjudan.
Till hela familjen.
En modern inbjudan på dvd.
Som en liten kärlekskomedi.
Med en skäggig farbror och en vacker blomsterflicka.

"Jaaa!", ropade barnen.
"Då får vi tårta", sa Frank.
"Jag gillar inte grädde", sa Ingrid.

Sedan fortsatte Frank att fantisera om våningstårtor.

Det skall bli så roligt att få gå på det här bröllopet.
Med eller utan grädde.

Trist uppdatering

Dagarna har sprungit iväg.
De har blivit till veckor.

Det har dragit runt något virus i det stora vita huset.
Förkylda, febriga, snuviga.
Öronvärk och hosta.
Och lunginflammation på Lilly.
Och trötta trötta föräldrar.

Alla de där dagarna som har sprungit iväg, har sett nästan likadana ut.
Jag har tappat koll på veckodagar, vem som fått Alvedon, och vem det var jag skulle torka näsan på.
Helsnurrig.

Nu har Frank och Ingrid varit i skolan och förskolan igen. Ett par dagar.
Imorgon hoppas jag att även Lilly kan gå.

Det har börjat gå vattkoppor på förskolan, men vi har räknat ut att ingen kan smitta under den närmsta veckan.
Så vi låter Lilly gå några dagar.
Hon längtar verkligen dit efter att ha varit hemma några veckor igen.

Hennes värden har varit väldigt låga ett tag.
Det har varit täta kontroller och provtagningar.
Både hemma och på sjukhuset.
Imorgon bitti kommer hemsjukvården hit igen för nya blodprover.

Egentligen vill jag inte hålla på att skriva om allt sånt här trist.
Men så trist är det.

Kärleksförklaring

Ingrid formar sina små fingrar till ett litet hjärta och säjer:
"Mamma, så här mycket älskar jag dej!".

"Oj, såå mycket!", säjer jag förvånat.
"Så här mycket älskar jag dej!", säjer jag sedan, och formar mina fingrar till ett större hjärta.

Ingrid ger sej inte.
"Men jag älskar dej mer.
För jag älskar dej till sjuttiotalet och tillbaka.
Fjorton gånger. Så ha ha!".

Så vackert. Så svårslaget.

Fast inte för en mammas enorma kärlek.