Aj

Vid kvällsmaten satt vi och pratade om lite ditt och datt.
Och på något vis kom vi in på hajar och hajtänder och hajar i vattnet.

Ingrid är inte rädd för något.
Utom just hajar kanske.

"Om man åker till ett ställe där det finns hajar i vattnet, så kan man sitta och gräva i sanden i stället", sa Ingrid.

Och fortsatte.

"Om en haj kommer och biter i den här knölen på foten" sa hon och pekade på fotknölen vid vristen, "då gör det nog jätteont".

Ja. Det gör nog ont.

På tal om ont, så har Lilly klagat ett par dagar på ont i magen.
Vi blir oroliga, men bestämmer oss för att avvakta.

Och jag klagar på ont i ryggen.
Det var inget bra sätt jag tog nej nedför trappan häromdagen.

en extra och åtta minuter

en del kallar den extra kromosomen för en kärlekskromosom.

jag älskar hela lilly.
med alla hennes kromosomer.

men den som är hennes extra, är nog den som gett mej insikt om vad som verkligen är viktigt på riktigt.

jag hoppas att du tar dej tid att under några minuter lyssna på en annan mamma.
en annan mamma som säjer det jag själv skulle säja.

som älskar sin lilla flicka.
inte trots allt.
utan för att.


mamma till "liten h"

Lite vardag

Tisdag.
Sophämtning.
Äta rester.

Och lägga heparin i cvk.

Det känns inte okej att det har blivit en del av våran vardag.

Bråttom

När tåget just skall till att gå och man ännu inte hunnit kliva på, eller vid brandövning eller när Frank fastnat nånstans i sitt nya TV-spel,
då är det riktigt bråttom.
Som i morse.

Jag sprang yrvaken upp för vindstrappan för att komma till undsättning.
Men bara en pappa kunde tydligen fixa det där.
Så det var lika bråttom ner.
Så bråttom så jag lade mej ner i trappan och åkte kana på ryggen.
Och ena höften och bägge armbågar.

Aj aj aj.
Så mörbultad jag känner mej.

"Stackars mamma", säjer Lilly lite medlidsamt.

Sen har jag skyllt allt på mina blåmärken idag.

Ett rött hjärta

Det var julaftons morgon.
Och trots att det har gått sju år sedan den morgonen, har den fastnat i minnet.

Jag vaknade tidigt.
Alldeles för tidigt.
Och jag kunde inte somna om.

Jag smög upp.
Lite frusen tog jag på mej morgonrocken.
Den gick inte riktigt om mej.

Jag gick ner till vardagsrummet.
Tände granen och satte mej i soffan.
På TV visades något morgonprogram.

Jag lade mina händer på magen.
Jag tänkte på dej.
Kände hur du sparkade och levde om.

"Nästa jul", tänkte jag. "Nästa jul sitter du här och öppnar julklappar tillsammans med oss.

I år firade vi vår sjunde jul med dej.
Och idag fick jag ett stort rött hjärta av dej i julklapp.
Som du själv valt.

Jag är så rik.
Som har er.
Och ett stort rött hjärta.

Midnatt råder

Tyst det är i huset.
Barnen sova.
Släckt äro ljuset.

Men Lilly sover oroligt.
Gnyr i sömnen.
Hon har varit lite småhängig igen.
Men bara lite.

Förutom att vi hela tiden går runt och hoppas på att få fira jul tillsammans, har vi ägnat hela den här dagen åt städning.
Nästan hela huset doftar såpa.
Och granen är klädd.
Julklapparna inslagna.

Man kan börja ana lite julefrid.

Det lackar mot jul

Lilly hjälper mej med paketinslagning.
Tejpen fastnar lite varstans.

Vi slår in små julklappar i stora paket.
Vi fnissar.
Vi luras.

Leifs lilla julklapp hamnar i en låda som tidigare innehållit sondmat till Lilly.
Som om vi brukar slå in julklappar i såna kartonger.
Som om sondmat vore naturligt.
Som att sondmat och cancer och medicin bara blivit en del av vårt liv.

Hemsjukvården var här i morse och tog nya prover.
Lillys värden har gått upp så pass att hon kan påbörja sin behandling igen.

Hemsjukvårdsväskan har blivit en del av julpyntet.
Den har stått framme mer än vi haft adventsljusen tända.