Livet

ibland, hur man än anstränger sej, så blir det inte som man tänkt sej.
ibland blir man plötsligt så brutalt medveten om att Livet väljer sin egen väg.
att Livet tar plats i mitt liv.
utan att jag bjudit in.

jag vet inte om jag hade välkomnat det, om det bara knackat på min dörr och stått utanför och väntat på att jag skulle öppna.

men så, helt utan förvarning, rycker Livet bara upp dörren till mitt liv, väntar sig inget välkommen, välter omkull allt jag trodde var fast gjutet. det röjer, och drar med sig allt jag planterat, drar upp det mesta med rötterna.
jag blir matt, kan inte se hur jag någonsin skall kunna få ordning på livet igen.
när jag tror att jag ser en ljusning, att det kommer ordna sig, bli bra, rycks dörren upp igen. Livet stormar in igen.
och igen.
och igen.

när jag var gravid med lilly och ingrid, upptäckte man tvillingarna först vid andra ultraljudsundersökningen.
helt plötsligt skulle jag bli trebarnsmamma!

jag var så lycklig för att Livet valt att det skulle bli så. det var inget vi kunde bestämma, det hade Livet bestämt.

jag tänkte ibland på allt jobb det skulle bli med ett litet barn (frank var ju bara ett år och tio månader när tjejerna föddes) och två små bebisar, men mest av allt var jag riktigt, riktigt lycklig. och väntade och väntade.

jag såg framför mej hur våra barn busade runt med varandra, i drömmen var tvillingarna två pojkar med lika ljuslockigt hår som frank, jag såg alla tre i en perfekt, grafisk polarn- och pyretrandig värld.

det var på neonatalavdelningen på östra sjukhuset, som Livet gav oss en av de första käftsmällarna.

down syndrom.
hjärtfel.

jag förstår inte varför inte klockornas tickande kan visa lite respekt i situationer som en sådan. och lysrör i taket på en sjuksal mitt i natten. tiden borde stanna. och lysrör.
det borde inte vara så vardagligt.
det kanske är vardag på en neonatalavdelning.
men för oss var det en katastrof.
och det var Livet.

när de tio månadernas väntan på lillys hjärtoperation var över, började vi sakta kunna bearbeta, leva, hoppas och tro igen.

jag kände starkt och väldigt tidigt att lilly var välkommen till oss, jag kände att vi skulle kunna ta väl hand om henne, och vi visste både jag och leif, att vårt liv blivit berikat. att vi får leva ett lite Livligare liv.

sedan dess har sjukhusbesöken varit många, alldeles för många.
våra små barn har varit sjuka i omgångar, och vi har träffat otaliga doktorer och specialister. vi har känt oro och ångest i hela kroppen, i väntan på utredningar och diagnoser.

jag önskar att det inte skulle behöva finnas barndoktorer överhuvudtaget, men jag är väldigt tacksam över att de finns.

jag önskar att jag sluppit vara med om allt vi gått igenom de senaste åren, men jag är otroligt tacksam över den insikt jag fått.

för hur skittufft och rent helvetiskt det varit (och är) ibland (ganska ofta), så är det Livet.

allsång i vardagsrummet

så kom då vinterns första snö.
en kort stund.
men nu lyser solen, och om jag står vid fönstret vid diskbänken, värmer den skönt.

under morgonen trodde vi att vi skulle behöva packa väskan och åka in med lilly.
hon gnydde (fast hon var vaken) och visade att hon hade ont i bröstet.
hon somnade flera gånger vid frukostbordet, grät och ville inte ha mat.

hemsjukvården kom hem under förmiddagen och tog prover på lilly. då hade hon piggat på sej, och sjöng för dem.
de var fyra sjuksköterskor idag.
två av dem arbetar natt, och de följde med för att lära sig hantera lillys cvk. (om/när hon behöver intravenös antibiotika igen, så att vi slipper ligga inne på sjukhus hela tiden).

jag vet inte vad man ska kunna när man utbildat sej till sjuksköterska.

men de kunde både "sockerbagaren" och "litet hus vid skogens slut".

dåligt samvete

leif har tagit nattpasset, jag har vaknat utsövd i min egen säng.

har bara vaknat 10 gånger ungefär, när lilly har smätt i axelbandet på mitt nattlinne, kanske 3 gånger när jag fått en rak höger, 75 gånger av gny-lätet.
och sen till slut klev jag ur sängen av dåligt samvete.

vakna utsövd

vi längtar så efter en hel natts sömn.
att få vakna på morgonen och känna sig utsövd.
nu känns det oftast som att natten bara gjort oss ännu tröttare.

lilly vaknar om natten, ofta flera gånger, och ligger och gnyr. ljudet är enerverande, lätet ändrar ljudnivå, sjunker och stiger, och hon låter tills någon (oftast leif) går upp med henne en stund.
när hon somnat om brukar frank vakna för att gå på toa, sedan vill han ha "rys på ryggen" tills han somnar om.( ja, vi borde låta honom somna om själv, men det är inte läge att ställa till med det mitt i natten).
för sedan vaknar ingrid och gråter för att hon drömt konstigt, sen är det dags för lilly att vakna igen.

ibland lägger vi oss bredvid barnen, och somnar där, för att slippa sitta vaken (och frysa).

och det blir inte bara ibland. ganska ofta vaknar man på morgonen, och vet inte var man är.
då kan man ha sovit i sin egen, franks och ingrids säng. (lilly har ju redan somnat om i våran säng).
och har man bara sovit i sin egen säng, så har man dåligt samvete för då vet man att den andre tagit hela nattpasset.

det första jag tänker när jag snoozat färdigt på morgonen, är att i kväll skall jag lägga mej ännu tidigare.

och varje kväll säjer vi samma sak; hoppas vi får sova i natt!

perspektiv

tänker ofta på det där med att få perspektiv på sin tillvaro.

det har varit svårt för oss att hinna se på vårt liv med perspektiv, eftersom att det ena har avlöst det andra.

jag orkar inte, och kan nog inte, rada upp (kommer nog inte ihåg) allt som hänt oss de senaste åren.
saker och händelser som fått vilken människa som helst att tappa greppet för en tid, får inget direkt utrymme i vår historia. eller rättare sagt, när historien skall berättas.
jag nämner ibland inom parentes att just det ja, jag opererade ryggen förra året också, som om det var lite irriterande mjäll jag borstade av mina axlar.

jag tycker självklart synd om oss, det vore inte rättvist mot familjen, om jag gick runt och skakade av mej allt som om det inte vore något.
men jag tycker inte mer synd om oss, än om någon annan.

jag är på något märkligt vis tacksam för att jag fått insikten om att livet inte är rättvist.
för det är inte rättvist.
för hur skulle det vara om rättvisan innebar att alla barn skulle få en släng av cancer, eller dela upp lagom mycket ledbesvär och epilepsi på alla barn i världen.

kanhända att det skulle vara mera rättvist om vi alla hade förmågan att se på tillvaron med perspektiv.

det är jobbigt när kaffefiltret har vikt sej, och kaffet blir blask.
det är jobbigt att andra aldrig tömmer soporna, så det blir överfullt när jag skall slänga det sumpkladdiga filtret.
det är jobbigt att torka upp spilld mjölk.

men gråt inte. det finns värre.

löständer

i morse väcktes jag av frank. han frågade mej om jag visste vad han har.
nej, svarade jag.
en lööös taaand!
jag fick känna på den lösa tanden.
han frågade om det var okej att hans kompisar på förskolan också fick känna på den lösa tanden, om dom tvättar sina händer först...
(våra barn har blivit lite baskiluskskadade).
nu är han lite rädd om sin lösa tand.
han skall inte äta något hårt eller segt idag.
han berättade också att det inte spelar någon roll om man lägger den tappade tanden i ett glas eller under kudden. tandfén hittar den i alla fall, och lämnar en peng.
bra att veta.

maskerad

idag kom en rödmosig och svettig darth vader, och en pippi långstrump med utsmetade fräknar hem.
underbart när barnen kommer hem slutkörda från barnkalas, och har ro att sitta och mysa i soffan med mamma och pappa efteråt.
hela familjen samlad i soffan i en hel halvtimma.

eller i alla fall halva familjen och pippi och darth vader.