vi har längtat så efter att få landa i vardagen.
längtat efter det normala livet.
längtat efter allt det som alla andra tycks ha.
vi kraschlandar.
och över oss faller delar av den farkost vi färdats i.
den som kändes som en bubbla.
som en tunn skör hinna som avskärmade oss från vardagslivet.
nu när den faller över oss inser vi hur beskyddande den har varit.
ett kraftigt skal av pansar.
tunga delar slår i marken alldeles intill oss.
det regnar minnesbilder.
bilder som säjer mer än tusentals ord.
som gör mer än tiotusentals tårar.
tårar som fastnar i halsen.
det värker i magen och bröstet.
det är vardag.
det förväntas av oss att leva vardagsliv.
som om det är över.
jag hittar knappt ut ur alla vrakdelar.
Just häromdagen så tänkte jag på just det där att gå tillbaka till "normalläge". Nu förändrades ju allt för mig men den bubblan man levt i så länge va ganska skön ibland.
SvaraRaderaNu är det som att lära sig allt från början igen. Värden stod ju liksom stilla för oss.
Ta den tid ni behöver och skynda inte på något. Inget är mer värdefullt än ni och vad nu andra tycker och tänker få stå för dom.
Ni överlevde och det är ju underbart!
Kram
Jag önskar verkligen att det nya normala ska få bli något nytt och tryggt mitt i allt för er allihop. Skynda långsamt så ni hittar rätt. Allas vår omtanke och böner behövs fortfarande och den finns kvar...
SvaraRaderaKram
Jag hoppas så att ni är välsignade med människor i er omgivning som kan hjälpa er på olika sätt. Hur blir det med alla kontakter från sjukhuset t ex, erbjuds man psykolog/ kurator som samtalsstöd el kastas man ut helt?
SvaraRaderaSkulle du vilja ge mig namn o adress? skulle så gärna vilja sända en uppmuntran.
Kramar från Maria i Dubai