det känns som att vägen är väglös

under några dagar har vi varit lite avskärmade från omvärlden.
varken tv, bredband eller telefon har fungerat.
men nu är det fixat.

vi har varit förkylda, mer eller mindre, allihop.
lilly har klarat sej fint, trots att den senaste provtagningen visade på låga värden.
doktorn sänkte medicindosen något, för att hon skulle kunna få möjlighet att återhämta sej.
hon är pigg och äter bra, men hostar illa.

vi skall ta nya prover idag, för att se om hon kanske kan öka medicinen lite igen.

sist vi var på sjukhuset fick vi datum för lillys sista behandling med sövning, och datum för när den absolut sista tabletten skall tas.

jag kan nästan inte förstå.

men lilly avslutar sin två och ett halvt år långa behandling den tjugoåttonde oktober.
det är ofattbart.
det känns helt fantastiskt.

och ändå gnager oron.

vi har varit avskärmade från omvärlden under så lång tid.
vi har levt i en bubbla.
vi har tagit dagen som den kommit.
inte kunnat planera eller haft framförhållning.
vi har skurit bort allt som tagit vår ork i anspråk.
vi har ägnat hela vår kraft till att överleva.

hur hittar vi ut i livet igen?