lite tomt i källaren

strax innan tjejerna föddes fick vi hem vår tvillingvagn.
en svart modern sportig tvillingvagn.

vi hade länge huvudbry om det där med vagn, att få plats med tvillingar och frank, som inte ens skulle vara två år när tvillingarna skulle komma.

vi funderade fram och tillbaka, men kom fram till att vagnen vi lutade mest åt var den som var bäst.

trots att vi tänkt igenom alla möjliga scenarior, trodde vi aldrig att vagnen i sista hand skulle användas som tvillingvagn.

fortfarande efter snart fem år, känner jag någon form av vemod över det.
att drömmar och förhoppningar gick så i kras.

det svider till i mej när jag ser en likadan vagn någonstans.
jag måste se efter om barnen som sitter i vagnen är tvillingar.
och är de tvillingar ilar känslan av orättvisa snabbt igenom kroppen.
för att sedan vara borta.

det blev inte som vi hade tänkt oss.

idag sålde vi vagnen som stått oanvänd i källaren i snart två år.

frank sa att han tyckte det var sorgligt.
ingrid tyckte det var dumt att vi sålde den, för hon hade velat ha den till sina bebisar.
som hon skall bli mamma till.

jag tyckte också att det blev lite sorgligt.
för nu är den tiden förbi.
den som blev som vi inte hade tänkt oss.

men som trots alla omständigheter har varit den bästa tiden i mitt liv.
hittills.

ägg och medicin

lillys värden ligger med god marginal över minimigränsen för att kunna fortsätta sin behandling.
därför blev det en heldag på sjukhuset igår.
och från och med i morgon skall vi till sjukhuset varje dag resten av veckan för att lilly skall få cellgift intravenöst.

hon har varit lite piggare idag.
men allt är ju relativt.
det läcker från hennes knapp på magen, och vi byter absorberings pad flera gånger om dagen.
hon känner efter med sin hand på huvudet, och stryker de små korta hårstråna som finns kvar.

hon är hungrig hela tiden, och har haft nojja på ägg.
det spelar nästan ingen roll vad vi erbjuder.
"ägg", säjer hon och gör tecknet för ordet.
hon blundar och lägger huvudet på sned och trots att rösten är svag är den hundra procent superbestämd.
äggulan är inte intressant, men tre-fyra äggvitor är mumsigt.

knappen på magen använder vi just nu bara till att ge medicin.
levaxin, movicol, dexacortal, nexium, diflucan, bactrim, lanvis, zofran, alvedon.
vi har börjat trappa ner kortisonet, så matglädjen kanske inte blir så långvarig.

jag vet inte hur vi skulle klarat oss utan den där knappen på magen.

nästan inget kvar

i morse när lilly vaknade hade hon tappat massor av hår.
hela pyjamasen var full med korta ljusa hårstrån.
när lilly badade i kväll beslutade vi oss för att klippa bort de hårtestar som var kvar.

det känns så brutalt.

"men du vet att du är världens finaste, eller hur lilly", säjer vi.
uppmuntrande.
bestörta.

"jaaa...", svarar lilly.
tyst och ynkligt.
med en rynka mellan ögonbrynen och ögonlocken slutna.
munnen drar hon ihop så den ser lite butter ut.

hon är så fin.
och klumpen i magen värker intensivt.

jag har tappat räkningen

lilly har varit liten idag.
liten och hjälplös.

jag har varit liten.
och maktlös.

håret som faller av hennes huvud.
tuss efter tuss.

hon sitter och gnyr, vill bli buren eller sitta i knäet.
när hon vill säja något blundar hon och försöker förklara med så få ord som möjligt.
matt och sluddrar på orden.

vart tog styrkan vägen?

hon tar emot kramarna från ingrid.
som tröstar och säjer att håret kommer att växa ut igen.
"snart kommer du ha lika långt hår som mej, lilly".

lillys mungipor åker ner, och hon nickar.

Du som räknar håren alla
som från deras huvud falla.

håller Du räkningen?

inte igen

jag vill inte.
jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

det är kväll.
jag sitter i köket och spelar spel med frank och ingrid.
vi skrattar.
vi vinner och vi förlorar.

jag spelar ett spel.
för bakom skrattet gråter jag.
jag skrattar med frank och ingrid.
och jag gråter tyst med lilly.

lilly sitter i soffan med pappa.
hon är ledsen.
han tröstar.

det är dags för lilly att få på sej pyjamas.
leif bär henne till köket.
hon är blek.
trött, ledsen, tung.
med lite möda balanserar leif lilly på ena armen och öppnar luckan till sopskåpet.

diskret visar han mej hårtussen han skall slänga.

vi säjer till varandra att det beror på den höga dosen kortison.
för vi vill inte att hon skall tappa sitt hår.

vi berättar igen för frank och ingrid det vi pratat om tidigare.
att lilly kan tappa sitt hår igen.
men att det växer ut snart i så fall.

men inuti mej vill jag skrika, nej nej nej!
jag vill inte.

jag kallsvettas,
får en stor värkande klump i magen.
den grenar ut sej i hela kroppen.

utan hår blir det så tydligt att lilly är sjuk.
mest för andra.
blickar som stannar lite längre på flickan i sulkyn.
cancer.

frank börjar prata om katten vi skall köpa när lilly blivit frisk.
och vi fortsätter spela.
men vi skrattar inte längre.

har ingen aning

lilly har inte mått särskilt bra i dag.
hon är blek och har mest legat och blundat och gnytt.

vi frågar om hon har ont.
om det känns konstigt, om hon är törstig, hungrig eller vill se på film.

ena stunden svarar hon ja, och fortsätter gny.
nästa stund svarar hon nej, och fortsätter att gny.

och en stund orkar hon leka lite.
eller rita.
"bara på pappret", säjer hon.

hon är mörk under ögonen.
kinderna har blivit rundare av kortisonet.
och hennes mage har svällt.
och hon är trött i sina ben.

och ingen vet vad hon vill.
inte ens lilly själv.

nästan-semester

under ett par veckor har det känts som om vi haft semester.

en vecka i almers hus med allt i och runt omkring.

och en vecka hemma.
i det stora vita huset.
och på gräsmattan utanför.
och vid grillen med långväga nära.

idag fick lilly behandling igen.
hon var påtagligt trött och blek när hon kom hem.
hon fick lägga sej direkt efter kvällsdosen av kortison och alvedon.

vi hoppas ändå att semesterkänslan kan stanna kvar hos oss lite till.
trots att lilly blir allt mer påverkad av sin behandling.

och trots att dagarna blir lite kortare.
och skolstarten närmar sej.
och regnställ inför hösten skall inhandlas.

så önskar vi att sommaren dröjer sej kvar ett bra tag till.