fredag 11 januari 2013

jag drömmer inte

lilly älskar skolan.
när vi väcker henne är det det första hon frågar.
om hon skall till skolan idag.

hon vinkar till oss andra.
springer runt och pussas och ger kramar.
hej då!
nu går jag till skolan!

när vi följer henne ut till taxin ropar hon till chauffören.
gomojjon!

i skolan äter hon stora portioner i matsalen.
och delar ut lite pussar och kramar.

hon kommer hem med taxin och är lite trött.
men hon vill vara ute och leka.

det får hon.
hon kan vara ute själv.
för nu har vi staket runt hela tomten.
högt.

nu hoppar jag!
hon hoppar från trottoarkanter och från nedersta trappsteget i alla världens trappor.
och i vattenpölar.

hennes hår ser ut som om det aldrig fallit av.
hennes kind ser ut att aldrig varit blek.
styrkan i benen ser ut att aldrig varit borta.
och rösten som om den aldrig viskat.

jag måste nypa mej i armen.
jätte jätte jättehårt.


7 kommentarer:

  1. Underbart, harligt och valdigt, valdigt valforjant!
    Texas-size kram till dig och Lilly

    SvaraRadera
  2. Fantastisk läsning!! Underbart! Svårt att låtsas som att man sitter och jobbar när glädjetårar rinner längs kinderna, men det är det värt! Härligt! Hoppas ni får en suveränt trevlig och rolig helg hela familjen! stor kram

    SvaraRadera
  3. Kanske det vackraste jag läst på länge!

    "hennes hår ser ut som om det aldrig fallit av.
    hennes kind ser ut att aldrig varit blek.
    styrkan i benen ser ut att aldrig varit borta.
    och rösten som om den aldrig viskat."

    Snälla! Skriv en bok! När du får tid ork och vilja. Medan du har lite sorg kvar i ditt hjärta för då blir det alltid bäst på nåt vis. Snart har ni glömt och då går det inte att fånga känslan. Snart är ni i solskenet alltid och då går det inte att hitta tillbaka. Inte för att jag VILL att ni ska tillbaka, men det kan vara skönt att läsa om gammal oro skräck och sorg. Faktiskt. För att uppskatta glädjen och solskenet i nuet.

    Många många kramar!

    SvaraRadera
  4. Hjälper till att nypa lite grann. Du kan skriva du.

    SvaraRadera
  5. Åh, jag är så glad för er, och särskilt Lillys, skull!

    SvaraRadera
  6. Hittade din blogg då jag googlade något, kommer inte ihåg vad det var längre.
    Läste lite igår, sedan natta lilltjejen och mig själv... Nu sover hon igen och jag läser dina ord, rad för rad. Min första tanke är, åh jag vill skicka något till barnen, något fint, något jag gjort själv. Men påminns av att jag inte känner dig eller dina barn, inte kan väl jag skicka något på posten till dem?!
    Men dina ord tar tag i mig och dina barn blir så verkliga. Jag känner igen dina sjukhusmiljöer så väl, mitt barn är friskt men min mamma dog i cancer då jag var 15 år gammal och jag bodde med henne där i långa perioder för att ta hand om mina yngre syskon som hon ville ha hos sig.

    Du skriver vackert men kanske framförallt skriver du med en enorm känslighet, jag som läsare blir ett med texten och kastas in i din vardag (så pass mycket jag kan som helt utomstående).
    Sluta inte att skriva, det du gör är bra och vackert!
    Jag har nu hittat din fina blogg och kommer fortsätta att följa dig och de dina.
    /Åsa

    SvaraRadera