men om jag skulle våga så skulle jag kunna ha det som rubrik

ännu en kallelse i brevlådan.
det ser jag redan innan jag öppnar kuvertet.
det är adresserat till lilly.
hon skall till folktandvården denna gång.

för första gången, faktiskt.

hon har sedan hon var riktigt liten ofta varit hos tandläkare.
för att hon har downs syndrom.
och för att hon har opererat hjärtat.

men hon har aldrig varit hos folktandvården.
bara på specialisttandvården.

när lilly var lite drygt tre år sa specialistövertandläkaren
att från och med nu skall lilly kallas till vanlig folktandvård.
hon önskade lycka till.

härligt.
vanligt.

vi hann inte dit.

några veckor senare får vi kallelse.
till båda tjejerna.
tvillingtid.
men vi måste avboka lillys tid.

det blev inte härligt vanligt.
det blev förfärligt.

det såg vi i ansiktet på henne när hon kom in i vårt rum där på sjukhuset.
specialistövertandläkaren.
det måste ha varit svårt för henne att veta vad hon skulle säja.

cellgifterna hade tagit lillys långa hår.
den fina färgen på hennes kinder.
och den busiga glimten i ögonen.

giftet gör blåsor i munnen, i halsen, i magen.

det går inte att borsta tänderna när munnen är full av blåsor.
när det blöder.

vi får en flaska med röd vätska.
och små pinnar med skumgummitoppar.
vi skall försiktigt badda vätska på tänderna med de små pinnarna.

lilly gör motstånd.
men har inte tillräckligt med kraft.
vi lyckas badda försiktigt.

hon gråter hest.
tårarna rinner.
det blir blodiga fläckar på kudden.

hur orkade hon?
hur orkade vi?

lilly är sex år och borstar sina tänder med en fin gul tandborste.
och bamsetandkräm.
hon står på en pall vid handfatet.
spottar och sköljer.
och vägrar öppna munnen ibland.

det har snart gått tre år.
jag vet inte om jag någonsin vågar tänka härligt vanligt igen.