tisdag 25 september 2012

fyra veckor och fem dagar

målet är så nära.
vi känner en enorm lättnad över att se ett slut.
en enorm lättnad.
men vi känner oss slut.
helt färdiga.

jag hör heja-rop.
och ropen hittar in i hjärna och hjärta.
och får oss att orka lite till.

lilly har tagit nya prover varje vecka den senaste tiden.
ena veckan var hennes värden väldigt låga.
veckan efter hade värdena gått upp lite för mycket.
och veckan efter låg de kvar lite för högt.

medicinen drogs först ner, sedan ökades den lite, och sedan lite till.

nästa sjukhusbesök blir kommande vecka, då det är dags för lillys sista behandling under narkos.
den sista.

den förhoppningsvis absolut för alltid sista.




fredag 21 september 2012

vi räknar i veckor

två och ett halvt år.
det har känts som en evighet av cancer.

härom dagen slog det mej plötsligt att vi kan räkna den återstående tiden av behandlingen i veckor.
två och ett halvt år ligger snart bakom oss.

egentligen har vi räknat i veckor hela tiden.
veckor eller dagar.
eller ibland i timmar.

ibland i måltider.
ibland i medicindoser.
ibland i sjukhusbesök.

ibland i ilska.
eller gråt.
eller teckningar från lekterapin.

men det spelar ingen roll hur vi räknat.
det som spelar roll är att vi ser målet.

vi är i mål om fem veckor och två dagar.

onsdag 12 september 2012

det känns som att vägen är väglös

under några dagar har vi varit lite avskärmade från omvärlden.
varken tv, bredband eller telefon har fungerat.
men nu är det fixat.

vi har varit förkylda, mer eller mindre, allihop.
lilly har klarat sej fint, trots att den senaste provtagningen visade på låga värden.
doktorn sänkte medicindosen något, för att hon skulle kunna få möjlighet att återhämta sej.
hon är pigg och äter bra, men hostar illa.

vi skall ta nya prover idag, för att se om hon kanske kan öka medicinen lite igen.

sist vi var på sjukhuset fick vi datum för lillys sista behandling med sövning, och datum för när den absolut sista tabletten skall tas.

jag kan nästan inte förstå.

men lilly avslutar sin två och ett halvt år långa behandling den tjugoåttonde oktober.
det är ofattbart.
det känns helt fantastiskt.

och ändå gnager oron.

vi har varit avskärmade från omvärlden under så lång tid.
vi har levt i en bubbla.
vi har tagit dagen som den kommit.
inte kunnat planera eller haft framförhållning.
vi har skurit bort allt som tagit vår ork i anspråk.
vi har ägnat hela vår kraft till att överleva.

hur hittar vi ut i livet igen?


tisdag 4 september 2012

en rosa hjärtevärmare

ingrid plockar ur sin ryggsäck.
lite skräp, regnbyxorna, plastmappen.
någon teckning.
och en liten rosa tygbit som hon broderat.

"en duk till dej, mamma!", säjer hon och visar stolt upp sitt handarbete.
"det blev lite fel där bara".
hon pekar på ena sidan av duken där stygnen rynkat det rosa tyget.
"men det gör inget!"
så skuttar hon iväg.

jag är mitt uppe i middagsbestyr, och lägger duken på bänken i köket.
sen flyttar jag den till ett trappsteg i trappan upp till andra våningen där så mycket annat hamnar som väntar på att få en plats i det stora vita huset.
eller som skall upp till andra våningen.

ingrid kommer viftande med duken igen när det är läggdags.
jag tar hand om den, och lägger den i hyllan bland tv-spel och skylandersfigurer.
bara så länge.

men så undrar frank vem som lägger dammtrasor på hans figurer.
ingrid tar hand om sitt handarbete.
"jag lägger duken på ditt nattygs bord, mamma!", ropar ingrid och springer upp till sovrummet på vinden.

barnen sover gott.
snusar lugnt.
lilly får sin kvällsmedicin i knappen på magen.
när hon sover.
som vanligt.

jag tänder min sänglampa och skall just lägga ner min telefon på bordet bredvid min säng.
då jag får syn på den rosa broderade duken.
den ligger mitt på bordet, och alla prylar och pryttlar och böcker som samlats på bordet, är fint i ordningsställda på duken.

jag blir alldeles varm i hjärtat.
och får lite dåligt samvete för att jag inte tagit hand om den ordentligt.
att jag inte gett duken en plats på en gång.

men mest dåligt samvete får jag för att jag skulle vilja hinna vara där lite mer med ingrid.

men det är den absolut finaste duk jag någonsin fått.
och hela du, ingrid, är en riktig hjärtevärmare.